Fantasy

Några favoritverk och -författare

Det visade sig allt för svårt att sätta ihop en lista med mina tio favoritböcker eller ens mina tio favoritförfattare eftersom dessa varierar med vad jag känner för att läsa just för tillfället. Här är alltså en osorterad lista över berättelser som fastnat eller som jag gärna återvänder till, och över författare som jag gärna plockar upp eftersom jag vet att jag kommer att tycka om det de skriver.

Övärlden-serien av Ursula K Le Guin

En av genrens klassiker (framför allt de tre första delarna) som alla med fantasyintresse bör känna till. Serien består av:

  • A Wizard of Earthsea [Trollkarlen från Övärlden] (1968)
  • The Tombs of Atuan [(Gravkamrarna i Atuan)] (1972)
  • The Farthest Shore [(Den yttersta stranden)] (1973)
  • Tehanu [Tehaun] (1990)
  • The Other Wind [Burna av en annan vind] (2001)

Första delen behandlar hur den unga trollkarlen Sparvhök släpper lös en ond skuggvarelse. Endast han kan förgöra den, och detta leder honom till Övärldens yttersta gräns. I andra delen får vi följa Tenar, som vid fjorton års ålder är den enda prästinnan som tjänar de Namnlösa Makterna. I den mörka labyrinten under hennes herrars gravkammare finner hon trollkarlen Ged, som söker efter ena halvan av världens dyrbaraste skatt. I tredje delen hotas Övärldens balans och trollkarlarna börjar förlora sina krafter. Ärkemagikern Sparvhök och den unge prins Arren beger sig ut för att spåra denna ondska till sin källa och för att ge sig in i sina livs hårdaste strid. I fjärde delen ställs allt på huvud. Den uråldriga, sanna magin ersätts av ondska. Tenar, Therru och Ged är svaga. Vem kan rädda Övärlden från att gå under och skapa en ny världsordning? I femte delen börjar både de döda och drakarna att anfalla Övärlden och inte ens Ged vet varför. Vad krävs för att återställa balansen?

Förutom de fem romanerna finns det två noveller ("The Rule of Names" och "The Word of Unbinding" (1964)) och en novellsamling (Tales from the Earthsea [Berättelser från övärlden] (2001)).

Gå upp
Flourish

Ronja Rövardotter av Astrid Lindgren

Alltför lätt glöms det bort att vi har en förstklassig fantasyförfattare i Sverige. Många av Astrid Lindgrens verk faller utan tvekan in i genren, t ex Mio min Mio (som för övrigt gavs ut samma år som första delen i Tolkiens Sagan om Ringen), Bröderna Lejonhjärta och Ronja Rövardotter. Framför allt den senaste av dessa tre är en bok som alla borde läsa om med jämna mellanrum, för att komma ihåg hur det är att upptäcka världen när man växer upp, och för att inse att vi alla måste fatta egna beslut om våra liv.

Gå upp
Flourish

Vurt av Jeff Noon

Boken ingår i en serie fristående verk:

  • Vurt [Vurt] (1993)
  • Pollen (1994)
  • Nymphomation (1997)

Vurt befinner sig på gränsen mellan science fiction och fantasy. Centralt för boken är Vurt, platsen där våra drömmar finns. Man kommer till Vurt genom att stoppa in en fjäder i munnen, en fjäder som någon annans drömmar spelats in på. Olika fjädrar för en till olika delar av Vurt, och på olika sätt. Blå fjädrar är säkra och ger effekten av ett vurtuellt spel, en såpopera, ett telefonsamtal; svarta är olagliga och fungerar som droger; rosa är porrvurter, osv. Vissa drömmar är säkra, men andra är som verkliga livet: dör du där, så är du död i verkligheten också.

Bokens huvudperson, Scribbler, har förorat sin älskade syster till Vurt – hon har bytts ut mot en underlig Vurt-varelse, och Scribbler gör sitt yttersta för att hitta tillbaka till den dröm där systern försvunnit, för att få byta tillbaka henne. Till sin hjälp har han resten av sitt gäng, The Stashriders, men de förföljs av polisen. Sökandet efter systern för gänget genom ett regnigt och mörkt Manchester, där underliga blandvarelser lever.

Vurt är en halsbrytande resa till en värld där inget är vad det verkar som; det är en hård värld men också en vacker värld. Den är svår att lämna – man kippar efter andan när man släpper taget om boken.

Expect to feel pleasure. Knowledge is sexy.
Expect to feel pain. Knowledge is torture.

Gå upp
Flourish

Harry Potter-serien av J K Rowling

Även om jag måste tillstå att de senaste böckerna börjat bli lite väl långa så tycker jag att böckerna om Harry Potter är väldigt underhållande:

  • Harry Potter and the Philosopher's Stone [Harry Potter och De Vises Sten] (1997)
  • Harry Potter and the Chamber of Secrets [Harry Potter och Hemligheternas kammare] (1998)
  • Harry Potter and the Prisoner of Azkaban [Harry Potter och fången från Azkaban] (1999)
  • Harry Potter and the Goblet of Fire [Harry Potter och den flammande bägaren] (2000)
  • Harry Potter and the Order of the Phoenix [Harry Potter och Fenixordern] (2003)
  • Harry Potter and the Half-Blood Prince [Harry Potter och Halvblodsprinsen] (2005)
  • Harry Potter and the Deathly Hallows [Harry Potter och dödsrelikerna] (2007)

Det finns mycket att säga om böckerna om Harry Potter, och det finns inte utrymme för allt här. Men vi talar om en serie böcker som uppskattas av inte bara vana fantasyläsare, utan som tilltalar stora grupper av läsare i varierande åldrar. Rowling har lyckats få icke-läsare att läsa, hon har skrivit en bok som får vuxna att läsa för sina barn, och även barn i 12-14-årsåldern ger sig på att läsa böckerna på engelska. Det måste betraktas som en framgång.

Dessutom är de engagerande nog att hålla mig vaken på spårvagnen tidigt på morgonen, och böckernas gåtor har åtminstone inte varit så uppenbara att jag kunnat klura ut dem (men när man väl får svaret faller allt på plats ganska naturligt).

Gå upp
Flourish

Ringarnas Herre av J R R Tolkien

I The Lord of the Rings [Ringarnas Herre] ingår följande böcker:

  • The Fellowship of the Ring [Ringens brödraskap] (1954)
  • The Two Towers [De två tornen] (1954)
  • The Return of the King [Konungens återkomst] (1955)

Det har skrivits hyllmeter om John Ronald Reuel Tolkien och hans värld. I The Encyclopedia of Fantasy beskrivs han som 1900-talets viktigaste fantasyförfattare, och utan Ringarnas Herre skulle fantasygenren se mycket annorlunda ut idag (om den ens funnes). Detta verk demonstrerar vad secondary belief och subcreation innebär, och illustrerar hur man effektivt använder vad Tolkien i sin föreläsning "On Fairy-Stories" kallar för the cauldron of stories.

Tolkien skrev en stor mängd berättelser som utspelar sig i hans värld, Arda. Den enda som förutom Ringarnas Herre publicerades under hans livstid är The Hobbit, or There and Back Again [Bilbo] (1937). Efter Tolkiens död publicerade hans son, Christopher Tolkien, vad som kom att bli första delen i det s k legendariet, Silmarillion (1977). Detta är en samling av mer eller mindre mytiska berättelser om Ardas skapelse, gudomar och forntida strider mot ondskan.

För mer information om Tolkiens betydelse för genren föreslår jag ett besök på en av mina föreläsningar om fantasy.

Gå upp
Flourish

Michael Ende

Framför allt två av den tyske författaren Michael Endes böcker är helt fantastiska (och borde läsas av alla som anser att fantasy inte kan lära oss något om vår egen värld):

  • Momo oder Die seltsame Geschichte von den Zeit-Dieben und von dem Kind, das den Meschen die gestohlene Zeit zurückbrachte [Momo eller kampen om tiden] (1973)
  • Die Unendliche Geschichte [Den oändliga historien] (1979)

När boken om Momo kom, ersatte den Maos lilla röda i de tyska studenternas demonstrationståg. Nu, när stress och utbrändhet verkar bli en folksjukdom och varenda människa tycks vara mer upptagen än någonsin, kan det vara dags att läsa om den lilla flickan som är duktig på att lyssna och om de grå herrarna som stjäl vår tid genom att övertyga oss om att "spara" den.

Momo eller kampen om tiden är ett utmärkt exempel på att fantasy kan användas för att diskutera relevanta problem och att mycket annat som vi sysselsätter oss med (t ex doku-såpor) är mycket mer verklighetsflykt.

Det är inte bara för att det är den enda bok jag äger som är tryckt i rött och grönt som jag tycker bra om Den oändliga historien. Dess budskap är ett försvar av hela fantasygenren: utan fantasi klarar vi oss inte, men vi måste vara medvetna om åt vilka fantasier vi ger oss hän. Det ska finnas en relevans för oss själva och vårt liv även i det fantastiska, och inte bara innebära en flykt från en verklighet som är hård, kall och komplicerad. I slutändan är mottot i Endes fantastiska berättelse inte Gör vad du vill, utan Känn dig själv.

Gå upp
Flourish

Neil Gaiman

Gaiman har samlat stora skaror med läsare som uppskattar hans mörka, engagerande och ovanligt intelligenta prosa. Mina personliga favoriter i hans författarskap är:

  • Neverwhere [Neverwhere] (1997) – baserad på en TV-serie som Gaiman skrev för BBC (1996)
  • Stardust [Stjärnstoft] (1999) – särskilt läsvärd är den illustrerade ursprungsversionen som Gaiman skrev tillsammans med konstnären Charles Vess (1997)
  • Smoke and Mirrors (1999) – en novellsamling med bl a "Snow, Glass Apples", en omskrivning av sagan om Snövit ur den "eleka" drottningens perspektiv. ("Snow, Glass Apples" som radiopjäs finns på Seeing Ear Theatres webbplats. Rekommenderas!)
  • Tillsammans med Terry Pratchett: Good Omens [Goda Omen] (1991)

När Neil Gaiman blev ombedd av BBC att skriva en TV-serie för ungdomar om uteliggare, ställdes han inför ett dilemma: antingen skrev han om hur det verkligen var, med risk att ingen skulle vilja se den, eller så skrev han en äventyrlig verklighetsförsköning, och riskerade i värsta fall att någon ung människa blev så förtjust i den romantiserade bilden att hon rymde hemifrån. Han löste problemet genom att skriva Neverwhere.

London består av två städer: London Above, som vi känner till och rör oss i, och London Below, där det bor människor som vi inte ser; uteliggare, tiggare, folk som talar med råttor. Vid Angel Islington bor en ängel vid namn Islington, det bor ett brödraskap av svarta munkar vid Blackfriars och en earl håller hov vid Earl's Court. Det är en skoningslös värld, men också en magisk och spännande värld. I denna värld hamnar Richard Mayhew genom att (tvärtemot sin fästmös order) hjälpa en skadad och uttröttad flicka. Plötsligt ignoreras Richard av alla andra i London Above och har bara ett enda ställa att ta vägen – men de vill inte ha med honom att göra.

Neverwhere är urban fantasy av yttersta kvalitet. Gaiman har befolkat Londons tunnlar, gångar och tak med ett fascinerande persongalleri och hans berättelse lämnar en stum av beundran.

Stardust skrev Gaiman och Vess tillsammans (dvs Gaiman skrev och Vess illustrerade). Berättelsen utnyttjar stilen från de viktorianska sagorna, men med en väldigt modern inställning till saker och ting. Smoke and Mirrors visar att Gaiman hanterar det korta formatet lika väl som det långa – många av novellerna är helt enkelt brillianta (t ex den hundra ord långa "Nicholas Was…" som handlar om en för oss alla välbekant figur). Good Omens är en av de böcker jag gärna plockar upp när behöver något roligt att läsa, om så bara för att läsa några sidor över lunch. Jordens undergång står för dörren, antikrist har fötts (och tappats bort av himlens och helvetets agenter) och Apokalypsens fyra ryttare får sina inkallelseorder. Herrar Gaimans och Pratchetts undergång är utan tvekan de roligaste sista dagar jag läst om!

Besök gärna Neil Gaimans webbplats.

Rekommendationer utan kommentarer

Här på slutet har hamnat en lista över verk och författare som jag inte hunnit kommentera ännu. Det gör dem inte sämre – de är alla hjärtligt rekommenderade.

  • Lisa Goldstein
  • The Gnole [Gnolen], Alan Aldridge
  • James Morrow
  • Charles de Lint
  • Wyrd Sisters [Häxkonster], Terry Pratchett
  • The Tears of Artamon (trilogi), Sarah Ash
  • Wizard of the Pigeons, Megan Lindholm (skriver även under pseudonymen Robin Hobb)
  • Jasper Fforde
  • Robert Holdstock
  • Diana Wynne Jones
Gå upp
Flourish

Your browser does not comply with the W3C specifications for the rendering of HTML and CSS. I suggest that you switch to a compliant browser, such as Mozilla's free Firefox browser.