Fantasy

Några funderingar kring fantasy

Vad är fantasy?

Det är alltid de enkla frågorna som kräver de mest komplicerade svaren. Mitt svar på vad fantasy är varierar med situation och frågeställare. Vanligen följer frågan om vad fantasy är på en fråga om vad jag sysslar med (och ibland erbjuder jag ett svar innan frågan ställts), och det enklaste är då att säga att det är sådan som Sagan om Ringen[1] och Harry Potter.

Ibland är frågan ställd i ett försök att utröna vad som skiljer fantasy från andra genren (då oftast science fiction, sf). Då krävs ett helt annat svar (och det är inte ett helt självklart svar, som t ex China Miéville har demonstrerat i Perdido Street Station[2]). Ett traditionellt svar är att sf försöker att övertyga sina läsare med rationella medel om det möjliga i den värld som porträtteras. Det är en genre som, för att låna Ursula K. Le Guins ord, "utesluter det övernaturliga och är allergisk mot meningar som börjar med 'på något sätt' ".[3] På fantasy, å andra sidan, ställs inga krav på att vi ska bli rationellt övertygade. Magin måste inte förklaras, ej heller drakarnas ekologi, de genetiska faktorerna bakom alvernas odödlighet eller fysiken bakom en platt värld. Vad som krävs är inre konsekvens – när författaren väl fastslagit vad som gäller för sin fantastiska skapelse är de reglerna huggna i sten och kan bara ändras av en god anledning. (Därför är jag tveksam till att inkludera Alice in Wonderland i fantasygenren; där är reglerna drömlikt flytande och världen oförutsägbar.) Miéville, som försöker skriva på gränsen mellan sf och fantasy, har visserligen såväl magiska inslag som mytiska bestar men presenterar dem som delar av ett vetenskaplig paradigm. En av huvudpersonerna i Perdido Street Station, vetenskapsmannen Isaac de Grimnebulin, försöker finna en teori som förenar magiska och naturvetenskapliga krafter; örnfolkets rättssystem beskrivs i detalj; tekniken bakom maskinmedvetande spelar en väsentlig roll; och det görs ingående biologiska betraktelser av de monstruösa släckmotten. Texten vädjar ständigt till läsarens rationella tänkande samtidigt som den fyller henne eller honom med förundran.

En tredje anledning till att ställa frågan är för att utröna vad man som kritiker egentligen arbetar med och försöka förstå hur det fungerar.Portalfantasy Den i mitt tycke bästa modellen för att få ett grepp om fantasygenren är Farah Mendlesohns sätt att dela upp genren i fyra typer efter hur det fantasiska[4] introduceras i berättelsen och hur det sedan förmedlas till läsaren.[5] Den vanligaste fantasytypen är portalfantasy. Där förflyttar sig huvudpersonen från en välkänd miljö (det kan vara vår egen värld, som i Narnia-böckerna, eller ett område i en främmande värld som vi ändå känner igen och som fungerar som vår egen värld, som i Sagan om Ringen) till en magisk verklighet genom någon form av portal (t ex ett klädskåp). Läsaren får sedan uppleva den magiska världen genom huvudpersonens tankar. Båda har de gemensamt att världen är främmande, och läsaren får detta främmande tolkat för sig av huvudpersonen.Intrångsfantasy Intrångsfantasy fungerar tvärtom. Något främmande tränger in i en välbekant värld och orsakar kaos och oreda. Det fantastiska är även här lika främmande för läsaren som för huvudpersonen och är ofta skrämmande. Faktum är att den s k övernaturliga skräckberättelsen är en sorts intrångsfantasy (tänk Dracula eller Stephen Kings It), men det kan röra sig om mindre farliga intrång också (som i Karlsson på taket). Berättelser som utspelar sig helt i en främmande värld kallas nedsänkningsfantasyNedsänkningsfantasy läsaren sänks ned i den fantastiska verkligheten. I motsats till portalfantasy så får man inte någon tolkning av världen utan sitter, så att säga, på huvudpersonernas axel och måste pussla ihop världen själv. Det bästa svenska exemplet tycker jag är Ronja Rövardotter även om hon till viss del hjälper till när hon ger sig ut för att upptäcka sin omvärld. Andra exempel är David Gemmells Drenai-böcker, Perdido Street Station, och Steph Swainstons Krigets år. Slutligen har vi fantasy som förvrider våra förväntningar och skapar världar där det vi tycker är självklart ter sig underligt och komplicerat, och det som för oss är underligt och främmande tycks vara helt uppenbart. Det är berättelser som ligger på tröskeln till det verkligaTröskelfantasy och vi kan kalla det för tröskelfantasy. Bland svenska författare är Maria Gripe den främsta författaren, t ex med Tordyveln flyger i skymningen och Agnes Cecilia. Dessa är berättelser där det är svårt att avgöra om det fantastiska äger rum eller inte.

Flourish

En helt annan, också den bedrägligt rättfram, fråga är den om kvalité. Vad är bra fantasylitteratur? Den faller vid närmare betraktande isär i två delar: vad är bra litteratur? och vad är bra fantasy? Det tidigare är en fråga som jag inte tänker brottas med här. Den andra kräver en liten omväg via Tolkiens sagokittel.

I "On Fairy-Stories" skriver Tolkien om hur olika berättelser, historiska och fiktiva, kokar tillsammans i en stor soppa och tar smak av varandra. Den historiska kung Arthur, t ex, hamnade i grytan och där kokade han länge, "tillsammans med många andra, äldre gestalter och händelser, från mytologi och från älvalandet, och även med några enstaka ben från historien (som kung Alfreds försvar mot danskarna), tills han kom upp som en kung av älvalandet".[6] En författare, enligt Tolkien, hade till uppgift att välja ut ingredienser som passade ihop och lägga upp dem vackert på tallriken. En bra fantasyförfattare har alltså valt ut sina ingredienser själv ur kitteln. Tyvärr finns det allt för mycket fantasy som har nöjt sig med att arbeta med matresterna efter Tolkien, slängt in dem i mikron (full effekt, 3 minuter), dekorerat med en persiljekvist och serverat. Sådan fantasy kan jag leva utan, precis som jag kan leva utan färdigmat ur frysdisken. (Jag vet att det finns de som föredrar både det tidigare och det senare – det är en fråga om smak.)

Bra fantasy, med andra ord, ska vara sin egen. Jag har inget emot att känna igen ingredienserna från kitteln (man lär sig, med åren, att känna igen innehållet) men jag vill att urvalet ska vara specifikt och fräscht. (För några förslag på vad jag tycker är bra, kika på min lista över favoritverk och -författare.) Bra fantasy blir en upptäcktsfärd, inte bara i författarens huvud utan i tidigare berättelser, myter, sagor, och historia. Det blir en modern variant av ett uråldrigt arv. Genom genren kan vi tänka nytt, stort – och gammalt. Samtidigt.

Flourish

Fotnoter

  1. Ringarnas Herre har inte vunnit nog med mark som titel för att jag ska våga använda den ännu.Tillbaka
  2. Sägs snart komma på svenska.Tillbaka
  3. Från "Changing Kingdoms: A Talk for the Fourteenth International Conference on the Fantastic in the Arts, March 17-21, 1993", publicerad i Trajectories of the Fantastic: Selected Essays from the Fourtheenth International Conference on the Fantastic in the Arts. Red. Michael A. Morrison. Westport: Greenwood Press, 1997. 6.Tillbaka
  4. Det som skiljer sig från den värld i vilken vi lever. Det kan t ex vara magi, främmande varelser, andra världar, tekniska landvinningar eller alternativa historiska händelser.Tillbaka
  5. Se t ex "Toward a Taxonomy of Fantasy" i Journal of the Fantastic in the Arts 13:2 (169-83) eller Rhetorics of Fantasy. Middletown, CT: Wesleyan University Press, 2007.Tillbaka
  6. Från "On Fairy-Stories", publicerad i The Tolkien Reader. New York: Ballantine Books, 1966. 28-29.Tillbaka
Gå upp
Flourish

Your browser does not comply with the W3C specifications for the rendering of HTML and CSS. I suggest that you switch to a compliant browser, such as Mozilla's free Firefox browser.